Har på sista tiden haft väldigt mycket ledig tid över vilket i många människors öron låter som ren och skär lyx men för mig har det varit fruktansvärt...
Har mått så dåligt över att inte ha haft något att göra, att inte känna sig behövd och uppskattad osv. Låter säkert jätte löjligt men faktum är att om man är van vid ett högt tempo och fullspäckat schema blir kontrasten mellan allt och ingenting väääääldigt stort!!
Jag förstår dem som tycker det suger att vara arbetslösa, inte bara för pengarnas skull utan också för känslan av utanförskap, avsaknaden av mänsklig kontakt och att uppskattningen av det du gör uteblivs...
Många kommer säkert inte att hålla med mig om vad jag just skrivit men faktum är att bara för att du har fullt upp och många järn i elden hela tiden så behöver det inte på nått sätt betyda att du anser dig vara viktigare och bättre än alla andra. Tvärtom!
Vi människor fungerar helt enkelt väldigt olika. Somliga slappnar av när de har full kontroll över sina liv. De njuter av att livet har en viss puls, att dagarna svischar fram och att man alltid har projekt och grejer på gång. Det får dem att känna sig levande och engagerade vilket ofta resulterar i ett gott men inte nödvändigtvis stöddigt självförtroende.
För varför skulle vi inte kunna tro på oss själva? Vad är det för jantelag som säger att ingen får sticka ut eller stå upp för att de lyckats?
Att tro på sig själv är att ha en inre tillit till sig själv och sina kvaliteér, egenskaper och förmågor. Om man är duktig på något ska man väl kunna få lov att säga det! Eller?
Det anser iallafall jag!
För något mer tilldragande, attraktivare och behagligare hos en människa än en inre självsäkerhet finns knappast. Jag talar då självklart om typen "down to earth", där en människa kommit så långt med sig själv och sitt jag att han/hon inte behöver omvärldens ytliga bekräftelse för att känna sig hel och nöjd med sig själv. Han eller hon bara vet innerst inne att dennes insats och förmågor duger gott och väl. Med andra ord kan de utan dåligt samvete stå stadigt med båda fotsulorna på jorden och känna sig nöjda med det.
Detta är verkligen en form av personutveckling jag beundrar och önskar att jag ska uppnå en vacker dag. En form av inre Nirvana där du slutar se omvärldens bekräftelse som den främsta och istället ser till dina egna prestationer och vad DU SJÄLV anser om dem.
För vem besitter rätten att döma dig bättre än du själv?
Ett litet kvällsutlägg sådär på nattugget bara ...
Har mått så dåligt över att inte ha haft något att göra, att inte känna sig behövd och uppskattad osv. Låter säkert jätte löjligt men faktum är att om man är van vid ett högt tempo och fullspäckat schema blir kontrasten mellan allt och ingenting väääääldigt stort!!
Jag förstår dem som tycker det suger att vara arbetslösa, inte bara för pengarnas skull utan också för känslan av utanförskap, avsaknaden av mänsklig kontakt och att uppskattningen av det du gör uteblivs...
Många kommer säkert inte att hålla med mig om vad jag just skrivit men faktum är att bara för att du har fullt upp och många järn i elden hela tiden så behöver det inte på nått sätt betyda att du anser dig vara viktigare och bättre än alla andra. Tvärtom!
Vi människor fungerar helt enkelt väldigt olika. Somliga slappnar av när de har full kontroll över sina liv. De njuter av att livet har en viss puls, att dagarna svischar fram och att man alltid har projekt och grejer på gång. Det får dem att känna sig levande och engagerade vilket ofta resulterar i ett gott men inte nödvändigtvis stöddigt självförtroende.
För varför skulle vi inte kunna tro på oss själva? Vad är det för jantelag som säger att ingen får sticka ut eller stå upp för att de lyckats?
Att tro på sig själv är att ha en inre tillit till sig själv och sina kvaliteér, egenskaper och förmågor. Om man är duktig på något ska man väl kunna få lov att säga det! Eller?
Det anser iallafall jag!
För något mer tilldragande, attraktivare och behagligare hos en människa än en inre självsäkerhet finns knappast. Jag talar då självklart om typen "down to earth", där en människa kommit så långt med sig själv och sitt jag att han/hon inte behöver omvärldens ytliga bekräftelse för att känna sig hel och nöjd med sig själv. Han eller hon bara vet innerst inne att dennes insats och förmågor duger gott och väl. Med andra ord kan de utan dåligt samvete stå stadigt med båda fotsulorna på jorden och känna sig nöjda med det.
Detta är verkligen en form av personutveckling jag beundrar och önskar att jag ska uppnå en vacker dag. En form av inre Nirvana där du slutar se omvärldens bekräftelse som den främsta och istället ser till dina egna prestationer och vad DU SJÄLV anser om dem.
För vem besitter rätten att döma dig bättre än du själv?
Ett litet kvällsutlägg sådär på nattugget bara ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar