Ibland när jag inte har något bättre för mig brukar jag fantisera om framtiden..

Då man är tillräckligt gammal för att ha sett och genomlevt det mesta men ändå bär på en ungdoms sprallig och nyfikenhet, där det enda som skiljer är de gråa håren och ålderstrecken i ansiktet..

När man gått egenom sina sorger men har många lyckostunder sparade, när barnen är stora och har två lyckliga äktenkap i bagaget..

När man känner att man har en sisodär 25-30 år till att leva och undrar vad man ska göra av dem.. Tatuera skinkan? Hoppa fallskärmshopp? Bestiga Mount Everest?

Jag brukar fantisera om att jag är bosatt i något franskt litet kvarter där alla känner alla, där man småpratar med brevbäraren på knaglig franska och där baguetterna fortfarande är purfärska vid elvasnåret, där murgrönan växer stadigt mot husväggen och man kan dricka sitt morgonkaffe i stillheten på den insiktsskyddade bakgården mitt inne i stan..

Sen vill jag självklart ha någon att dela allt underbart med.. Fransman förstås som gärna får heta Claude eller Serge, konstnär till yrket med gråtoning och vackra åldrande drag som tror sig kunna komma undan med att smygröka sina cigariller påväg ner till tidningsståndet..