Min student - Amanda

Det känns verkligen jättekonstigt att studenten är över. Jag är fri att göra vad jag vill och behöver aldrig mer känna någon mer skolångest (om jag inte väljer att göra det - och det kommer jag väl i för sig att göra - om några (eeeh många?) år... Jag är inte bunden till något visst, jag har inga skyldigheter på samma sätt som jag tidigare haft. "Att infinna mig i skolbänken kl. 08.00 och lyda lärarens ord". Känns jättekonstigt men också väldigt skönt.

Min gymnasietid har varit lika oerhört tung som väldigt rolig. Omtumlande helt enkelt. Jag har svårt att klä det i ord då dimentionerna är många och känslorna starka.

Jag har varit så fruktansvärt skoltrött. Det började redan i ettan. Jag kände mig vilsen och liten och att jag inte passade in. Jag kände inte igen mig själv vilket gjorde mig jätterädd. Det skulle ta lång tid innan jag funnit mitt sanna jag. Eller vänta lite, sanna och sanna? - mitt sanna jag kanske jag aldrig hittar... Innan jag kom på rätt spår, så kanske jag ska säga istället.

Den annars glatt pluggande Amanda började jobba mer än innan. Orkade inte gå på vissa lektioner och skolkade i allafall någon gång per vecka. Låg hellre hemma i mitt stökiga rum och filosoferade. Jag la min energi på att utveckla mig på andra plan än i skolan. På mitt jobb som instrukör på Aktiva (som då var SATS) och jag gick SAFE i Stockholm. Gjorde framsteg på andra plan i livet helt enkelt. Missförstå mig inte nu. Jag var i skolan och gjorde mina läxor men kände hela tiden att jag inte gav allt. Jag gjorde det som en robot. Under hela min tidigare skolgång hade jag varit den mönsterelev som la ned sin själ i alla uppgifter. Nu i efterhand konstateras att jag lade ned alltför mycket energi på högstadiet. Den energin borde jag sparat!

Jag tror att jag lite gick in i väggen. Jag hatar det uttrycket och tycker över lag att det är överreklamerat, men kanske var det just väggen jag sprang in i. Någon form av identitetskris var det i alla fall. Jag testade gränser och ältade saker om min uppväxt. Det var en ganska jobbig tid rent psykiskt. Jag startade min första blogg - amandapetersson.blogspot.com där jag fick utlopp för mina känslor. Det var nog nyttigare än vad jag då själv insåg.

Någonstans i mitten av tvåan fick jag min personliga väckarklocka. Amanda, fy fan - ryck upp dig! Detta går inte! Vem är du? Vem vill du vara? Vilka förändringar måste ske?

Hur som haver, detta blev långt. Just nu vet jag inte ens om jag ska klicka på publicera-knappen eller bara låta detta ligga som ett hemligt utkast i blogglistan... Men jag fortsätter lite till...

Jag har lärt mig OTROLIGT mycket under dessa tre år. Främst om mig själv. Jag tror ju att utbildning i större utsträckning kommer inifrån än utifrån. Erfarenhet om livet väger alltid mer än litterär kunskap. Jag har i med min utbildning på den internationella profilen lärt känna människor som jag annars aldrig fått möjlighet att träffa. Man har fått en annan syn på livet och en mer ödmjuk approach gentemot andra.

Jag har lärt mig att välja mina strider, att vara en i mängden, att slå sig fram, att kunna ha tålarmod, att det är okej att misslyckas, att livet är hårt och inte alltid rättvist, att världen är stor fast ändå väldigt liten... Jag har lärt mig en massa!

Någonstans i ettan på gymnasiet började Ebba och jag blogga på nöjessidan Meranöje.se. Oj, oj, oj vad kul vi hade! Haha, kan inget annat än att skratta åt den tiden!

Linn och Ebba är två av mina allra bästa vänner som jag lärde känna i gymnasiet. Det är jag väldigt tacksam över! <3 Jag har även fått många andra väldigt trevliga bekantskaper längs vägen. Allt jobbigt är liksom värt det. Bra vänner är guld värt.

Jag har lärt mig att stå på egna ben. Jag är nu väldigt nyfiken på världen. Jag vill ut och fånga dagen, ut i världen och skaffa mig nya erfarenheter. Jag har tusen olika förslag och stora ambitioner! Jag vet att det kommer bli tufft. Livet är tufft men i uppförsbackar kan man inte bromsa! Man måste gasa. Utav tvivel är man inte klok.

Min studentdag var fullkomligt UNDERBAR! Vi var hemma i trädgården i det lilla huset på prärien. Allt var perfekt. Det drällde in med människor och jag blev öreröst med kärlek. Jag har världens bästa familj, släkt och vänner! Speciellt tack till mamma, pappa, axel, kajsa, farmor och mormor!

Det är nu livet börjar och jag är redo! Jag kommer att minnas min gymnasietid med glädje. Men främst som en period med personlig utveckling. Inifrån och ut. För när det väl kommer till kritan kan inga betyg mätas med att vara nöjd med sig själv. Kom ihåg det!