Jaha gott folk, då var detta äventyret över ..

Mina dagar som student är räknade och över ... över över över..

Är det nu det s.k. "riktiga" livet skall börja?

Tänk alla dessa år man väntat och väntat på dessa dagar som skall komma och sen försvinna så fort så fort...

För fort har det gått. I 110 alltihop.

Jag har skrikit, sjungit, skrattat, gråtit, älskat och hyllat i ett herrans virrvarr av familj, vänner, släkt, mat, dans, skoskav och alkohol.

En karusell som har spunnit runt runt runt och som nu har stannat. Allt som är kvar är illamåendet, minnet av hur kul det var och lusten för ännu en åktur...

Jag kan omöjligt beskriva tiden som varit med all dess glädje och sorg. Det går bara inte! Det finns för många viktiga minnen att berätta om..

Vad jag har lärt mig och upplevt under alla dessa åren skulle helt enkelt ta flera 1000 sidor att fylla. Dock finns det några punkter som jag inte kan låta bli att nämna...

* Var rädd om dina vänner och din familj. De är allt som räknas när det kommer till kritan.

* Låt ingen säga åt dig vad du kan och inte! Du är den som sätter dina gränser och ingen annan!

* Lita på andra men sätt alltid det yttersta förtroendet till dig själv. Kniven i ryggen är närmre än du tror..

* Möt motgångarna, gör upp med dem och gå sedan vidare.. Älta inte! Det gör dig bara ont!

* Man behöver inte vara bäst och älskad av alla.. Det är en omöjlighet!

* Om viljan bara finns där så lyckas du!

* Ilska och sura miner löser ingenting. Möt världen med ett stort leende istället

* Efter regn kommer ALLTID solsken

Det sista jag vill säga är att jag är så otroligt tacksam för allt som varit. För alla som jag träffat och lärt känna, för stunder som har fått mig att må toppen och andra botten, för erfarenheter som inte hade kunnat köpas och för dem man helst skulle velat slippa, för stöd och närhet, för omtanke och kärlek, minnen, märken, skavsår och plåster.

ALLT!

Min familj har varit helt fantastisk om inte säga bäst. De har stöttat och supportat. Ställt upp, donat, fixat och trixat för att jag ska må bra och för att allt ska underlättats. De är grunden och summan till varför jag är jag och den jag är. Tack, ni har all min kärlek!

Jag har dessutom belönats med underbara vänner som verkligen visat mig vad vänskap inneburit. Som fångat upp mig när marken har rämnat, som hållit om mig när jag skakat av gråt, som skyddat mig och försvarat mitt rykte, som hållit mig i handen och satt mig i en taxi när dimman varit nära, som följt mig och lyssnat timtals på bladder om ingenting. Till dem som varit mitt liv i 19år och till dem som fått mig att sväva under dessa 3åren (Mandy, you´re definitley one of them) - ni vet vad ni betyder och ni vet också att det inte finns några ord som gör er värdiga att beskriva med.

EBBLAN.