Min pappa var under min uppväxt elitidrottare - i flera år var det hans jobb och vår försörjning. Han var Triathlet och gjorde sammanlagt fem Ironman (gick i mål på 105:e plats i den mest prestigefulla tävlingen på Hawaii år 2000). Jag var kanske sex år och pappa skulle ut vid Nättraby sund och simma. Han satte mig på bryggan och gav mig uppdraget att vakta så ingen båt kom och körde på honom, eftersom han hade öronproppar under simmarmössan och inte hörde ett smack. Helt plötsligt, som från ingenstans kom EN MASSA stora, snabba mototrbåtar. Jag stod och storgrät på bryggan - skrek som en stucken gris och målade upp bilder om att jag dödat min pappa och att alla skulle vara jättearga på mig. Barn är mästare på att förstora upp saker, detta var en fruktansvärd upplevelse som jag nog alltid kommer att minnas. När jag stod där och grät helt uppriven kom ett gäng med äldre (elaka) tjejer ut på bryggan för att tjuvröka.
"Men hoppa i och hämta din pappa då".
De puttade i mig i det djupa, kalla vattnet och jag som var sen med att lära mig simma flöt inte många sekunder innan jag började sjunka. De äldre barnens skratt är det sista jag minns innan det blir helt svart och jag vaknar i min pappas armar i ambulansen. I måndags såg jag en av tjejerna som puttade i mig på stan. Jag känner igen henne men jag tror inte hon känner igen mig. Hela kroppen blev liksom kall och stel. Jag tror att det kanske är detta jag
drömmer mardrömmar om... men är inte säker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar