Fy fan, fy fan, fy fan!!

Det krävs så jävla mycket för att glömma en person och så jävla lite för att bli påmind...

Jag hatar detta, jag hatar att behöva "vara stark" i de mest svaga situationerna... Fan heller, jag vill bara vara liten och svag, få känna en kram om mina axlar och få en axel att gråta ut mot ..

Det behövs så jävla mycket för att bygga upp alla de murar och fasader som gör att man först klarar sig att bara andas utan honom, sen att inte tänka alls på det, att på nått sätt inte ringa det där samtalet, inte skicka sms:et och sluta ta omvägar förbi hans port... bara för att man fortfarande hoppas..

Ibland hatar jag mitt hopp.. det tar kål på mig och får mig att undvika sanningen tills den praktiskt talat fiser mig i ansiktet..

Det är då uppgivenheten kommer, känslan av förloran och saknad men också bitterheten och aggressionerna..

Jag orkar inte med något av detta just nu..

Jag vill bara vara glad, vara tjejen som skrattar högst så att hela tandraden blottas och drar de mest vulgära skämten så omgivningen rodnar.. Jag vill kunna glädjas åt andra och ta alla chanser till fröjd och glädjestunder..

Jag tänker vara den tjejen, vara sig du kommer på små blixtbesök i mitt liv eller inte..

För hur mycket du än river upp med dina blinkande ögon och sneda leenden så kan jag inte blunda för sanningen ..

Det är inte du och jag längre..