Är att vara stressad detsamma som att vara viktig? Är det en del i den strävan efter perfektion som samhället ständigt målar upp?
Jag är ingen stressad person. Även fast jag ofta har mycket att stå i upplever jag inte att jag är stressad eller har tight schema. Jag mest är.
Många människor borde ständigt vara någon annan stans. Var vet jag inte. Ebba exempelvis har alltid många strängar på sin lyra. Idag frågade jag henne (per telefon), väldigt hastigt; "Allvarligt - vad är det du håller på med? Hur kommer det sig att du är så stressad?"
Hon var på språng och hade "inte suttit på häcken fem minuter på hela dagen". Kontra med mig som var på cykelrunda och hade tillbringat större delen av dagen på balkongen...
Ibland kan jag bli avundsjuk på Ebba för att hon är så bra. Just på denna (fashionabelt?) stressande vardag som hon lever i. Det känns lite sådär härligt "storstadsaktigt" att studsa runt (med snygga kläder och rayban-shades) och göra ärenden. Att vara behövd och viktig.
Tro inte att jag härmed påstår att Ebba försöker spela viktig. Nej då. Ebba är en hjälpsam och engagerad, oerhört driven människa där det ligger i hennes natur att åta sig saker och ting. Hon får dem gjorda helt enkelt. Men ett leende på läpparna njuter hon av att vara stressad (en amatörsanalys) och det passar henne utmärkt.
Mig passar det att cykla en tur runt stan med min skrotiga cykel och skita i världens måsten. Vare sig jag vill det eller inte.
Generation stress är här. Jag verkar dock vara immun.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar