För någon dag sedan skrev E ett inlägg om vad som gör henne glad - leenden. Nu kontrar jag och beskriver vad som gör mig riktigt ledsen. Vänskap som dör ut. Avtar. Svalnar.
Min barndomskompis F och jag har levt ett halvt liv tillsammans, vi var helan och halvan - Ying och Yang - en självklarhet. Visst bråkade vi ofta, utmanade och tävlade med varandra. Men innerst inne var det ändå kärleken till vänskapen som övervann allt, det skulle alltid vara vi två. Enheten skulle bestå.
Så blev det inte, det kan jag idag vittna om. På gymnasiet hamnade min vän och jag i olika klasser och kretsar och trots vår vision om att ingenting skulle förändras gled vi allt längre ifrån varandra. Vår relation som tidigare varit så enkel och kravlös stötte plötsligt på höga hinder. Hinder som vi inte lyckades ta oss över och (den genuina) vänskapen gled som sand ur våra händer.
Min historia tillsammans med F kan ingen ta ifrån mig, den kommer alltid finnas kvar. Det sorgliga är att ju längre tiden går suddas minnerna ut och tar allt längre avstånd. Det tynger mig. Vi är inte ovänner - absolut inte! Jag kommer alltid att se F som en av mina finaste vänner. Ibland kan jag få ett sådant otroligt sug efter att ringa henne, eller ge henne en bamsekram.
Undra om hon känner likadant?
Och andra sidan kan man ju inte tvingas att umgås, vi passar kanske ihop längre. Hon kanske inte alls känner likadant som jag. Att fortsätta träffas kanske hade varit för fel orsaker? Naivt att tro att det hade blivit som förut. Kanske är detta naturens gång - något som man bara ska acceptera? Jag tror det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar