Första adverb

Hur fan kan man glömma bort att det är 1:a advent?

jag gjorde . . shit, det är mycket nu!

Är lycka till för alla?

om jag fick vara kung för en dag skulle jag färga hela kartan röd

Life is a party you never leave . .

It´s alright to feel any of this sometimes

Kära vän . .

Du är inte gammal och grå!!

(Här kommer århundradets försvarstal till din ära så håll i hatten!)

Bara för att du insett att vintern inte är lika romantiserad som sommaren så betyder det inte att ditt singel-liv mist sin mening eller att ditt alter ego blivit passé.

Du är en människa som alla andra, med mänskligt beteende och böjningar.

Att vara singel behöver därför nödvändigtvis inte betyda att du hungrar efter sällskap eller att du bör vara ute mellan 23-03 varje ons-fre-lör året om.

För vilken människa med en nått så närt ”normal” relation till alkohol och uteliv pallar med att vara ute i samma takt och fart ett helt år?

Ons-fre-lör funkade finfint de 3 första månaderna efter att du fyllt 18 men nu, 9 månader senare är det inte lika roligt längre.

Man vet vilka människorna är, man vet vilka man ska undvika om man vill ha rumpan i fred, man vet hur drinkarna smakar och vad de kostar, man vet vart man kommer in och inte, man känner vakterna (några ofrivilligt, somliga mer vänligt) och du kan samtliga låttexter, både bak-och framlänges.

Är det då konstigt att man inte känner samma sug längre?

I en stad med 60 000 invånare och 7 uteställen är möjligheterna inte oändliga utan snarare fett begränsade.

Så att omväxlingsvis stanna hemma och låta hjärncellerna återhämta sig lite gör dig inte tråkig och trist. Det gör dig snarare smartare då chanserna till att få uppleva en riktigt galen och icke så slentrian kväll ökar avsevärt!!

And don´t forget,

Life is a party you never leave until the death knocks on your door!

Snygg, rykande het med bakisångest eller ful och blek med hjärncellerna i behåll?

Jag jobbade inte igår. Va hemma tidigt efter en fet middag på resturang. Varför gick jag hem då? Hmmm, vet inte. Någon jävla slöfis har placerats i min ryggrad, den där känslan - vill bara vara hemma och äta godis, dricka läsk och titta på Beck enslingen (fast man sätt den typ 5 gånger tidigare). Är det inte så man ska känna när man är typ nyförälskad eller gift? Singlar - är det inte dem som är heta, snygga med skyhöga klackar som gör staun? Eller har jag missuppfattat grejen? Varför är jag helt fel ute? Ska jag vara ledsen eller tacksam för att jag inte längre är bruden "först in, sist ut" med bakisångest varje helg? Hm. Har jag blivit gammal och grå?

Crash - dokumentation av verkligheten?

så jävla viktig

I´m in relationship with two men . . the first named Ben, the other Jerry!

Kan det bli för mycket av det goda?

Ironi?

Jag har haft en bästa dagen i mitt liv. Jag är jättepigg, jag är jätteglad. Det bara sprutar energi ur öronen på mig och att jobba nu är jag riktigt jävla sugen på. Yeah right.

Fitta med.

Jag åt en hård kola (rollo) och en bit av min tand försvann...

Fredag is the shit!

Gårdagen bjöd definitivt på veckans höjdare

Öm i hela kroppen och med ett huvud hemsökt av bakfyllans onda ande kan jag bara summera att fredagskvällar är grymt underskattade som party-nights!

Att vanka upp och inse att det är lördag och inte söndag (som så annars brukar) bidrog till en barnslig förtjusning i min säng imorse.

Med goda minnen från gårdagen av underbara vänner, rött vin, skyhöga klackar och dansande kvällen lång kändes muskulaturen genast lite bättre.

Även den totala avsaknaden av ångest, ingen varför-i-h*lvete-gjorde-jag-så-för och med alla tillhörigheter i en prydlig liten hög på golvet fick högernäven att höjas i en liten triumfgest

Så ikväll är det bakis to business, ingen utgång, bara hemma :)

Jobbar du ikväll BB?

Bland prinsar och kungariken

Kan ni tänka er, det finns numera ett ord för oss tjejer som sätter ribban alldeles för högt . .

Vi är prestationsprinsessor!!

Enligt en undersökning gjord av Karolinska institutets stressmottagning är 70% av dem som söker hjälp kvinnor med skyhöga krav på sig själva, sk. prestationsprinsessor.

En prestationsprinsessa är en tjej/kvinna som är oerhört kompetent i allt hon håller på med men som ibland tvivlar på den egna kompetensen. Hon fungerar otroligt bra när allt är okej men när det blir för mycket eller när hon möter svåra motgångar kan hon bli väldigt känslig.

Anledningar till detta sägs vara att konkurrensen i både arbetslivet och socialt är tuffare idag och att valmöjligheterna är många fler än tidigare. Många har redan i tidig ålder blivit matade med att allt är möjligt och när målen inte uppnås kan det bli svårt att hantera.

Att försöka prioritera, satsa på det viktigaste och låta bli resten är några tips, ur boken Duktighetsfällan, på hur du kan sänka prestationskraven.

(betvivlar dessutom inte att det med största sannolikhet finns ett flertal prestationsprinsar därute i landet med!)

Vad vore väl en röd tulpanklänning i juletid?

Som socker för ögonen

acne

Kvalle-tid

Finns det något bättre än att få göra en paus i havet av oskrivna uppsatser och inlämningar och bara ägna 5min åt vad vissa skulle klassa som "oviktigt vetande"? :)

Summan av perfektion

Jag befinner mig i en period just nu då väldigt många förväntar sig saker av och från mig. Det hela är självförvållat och valt av fri vilja men därmed sänks inte prestationen. Snarare spräcker den mätaren och kraven från dig själv skjuter i höjden.

Känns detta igen?

Att samtidigt omge sig med människor som hela tiden presterar 100% på vad som till synes verkar vara allting skapar heller inte den där "positiva stressen" som får en att vilja ta i ännu mer och kämpa ännu hårdare. Den får en att ifrågasätta sina egna resultat, att höja ribban ännu mer och att värdera sitt eget arbete (som egentligen är helt okej) till uruselt. Man får prestationskrav helt enkelt, orimliga sånna.

Varför gör man då detta? Varför stannar man inte bara upp, säger åt sig själv att skita i dem och köra sitt eget race?

Jag vet inte. Det är svårt att släcka den eld som brinner och när kravribban redan ligger högt är det bara ett fåtal som har modet att sänka den.

Jag försöker! Jag försöker hela tiden vara nöjd med vad jag presterar och åstadkommer men någonstans tror jag ändå att man är lite prestationsskadad! För visst vill man prestera och vara perfekt. Frågan är bara, till vilket pris?

Så kanske det är dags att sänka kraven en smula, att sluta jämföra sig med andra än en själv och verkligen acceptera det faktum att vi alla är olika.

Vi borde sträva efter att vara unika framför perfekta!

Att kategorisera människor - två typer, det är allt

Totalt inspirerad av min BB:s föregående inlägg kan jag påstå att det finns två kategorier av människor. Strunta i kön, ålder, etnisk härkomst, hårfärg, sexualitet och kroppsbyggnad. Det är enklare än så! De som kan hantera äta en buffé och de som inte kan hantera att äta en buffé. Enligt mig kan man endast utifrån denna bakgrundsfakta kartlägga en människas personliga egenskaper. 

Har man inga problem med bufféer är man förmodligen lugn, sansad, trygg i sig själv, totalt kontrollerad och innehavare av de åtråvärda begreppet "självdisciplin". Man kommer oftast i tid till möten, gör sina läxor i tid och drömmer/drömde om att bli jurist. Man betalar med kontanter istället för kort, håller koll på rabattkuponger och har städat på sitt rum/i sin lägenhet. Man har fina framtidsutsikter i livet. 

De andra däremot. De är stressade, äter alldeles för fort, har splittrat psyke och inte ett uns av självdisciplin. Man tillämpar efter begreppet "att leva i nuet - skit i om jag spyr sedan" och har förmodligen fem olika rabattkort med en stämpel på vardera - men var de finns - jaaa du, förmodligen i dess stökiga hem eller hundra olika väskor eller plånböcker. Man är tidsoptimisten personligfierad och ens läxor görs aldrig i tid. Framförhållning - vad är det? Man är en skön typ som ofta får knäppa upp jeansen då de spänner lite för hårt över kalasmagen. Så, efter denna noggranna beskrivning - håller Ni med? Vilken typ tror Ni jag är? Inte den första i alla fall. 

Lite redig maut

Som den fantastiska dotter jag är (!?) passade jag dagen till ära på att bjuda min kära mor på lunch!

Inga baktankar, inget fjäskande, inget mamma betalar - bara lunch i mor och dotters goda samvaro!

Skafferiet, alias Börje Ohlssons är med sin medelhavs/veg-inspirerade buffé helt klart värd sina kronor och bortsett från den lite pikanta doften av allehanda ostar och korvar så kan jag verkligen rekommendera detta stället!

Mätt blir man också, that´s for sure!

Framtidens mat boendes i mitt skafferi

När jag öppnar skafferiet blir min första syn - VUXENVÄLLING. Hallå? Jag har nu i eftermiddags fått det tydligt förklarat att detta är "the new thing" - jag fattar ingenting... När man är stressad och hungrig gör detta tydligen susen och är ett perfekt substitut till vanlig husmanskost!? Återigen spinner jag vidare på föregående inlägg när jag frågar mig själv "vart är vi på väg egentligen?". Att vi inte "hinner" laga mat är inget nytt - nu har man dock tagit snabbmaten, en sushi på Hemköp, till en ny nivå. Man har välling med sig till jobbet! Färger, smaker, konsistenser, synintryck, tuggmotstånd - allt är som bortblåst! För en tid sedan såg jag på Filip och Fredriks underbara program "Boston Tea Party" där de undersökte framtidens matutsikter. Deras teori var att framtidens föda till stor del kommer att baseras på smoothis av olika slag. En färdigmixad "Spagetti Bolognese och röd vin eller Big Mac &Co med stor cola". Jag tror de har rätt. En ruskig tanke men vad ska man tänka när "Nestlé vuxenvällning, osockrad med extra fullkorn" studsar upp en i fejan när man rycker tag i skafferiskåpet? Det går utför mina vänner, utför!

Med uttöjt ledband hyser hon agg mot samhället

Följande scenario inträffar: 

Jag ska hämta stolar på Baggium (det mobbade gymnasiet i Karlskrona som ingen vet existerar - men som har stans trevligaste personal) och roar mig glatt med att bära trettio tunga stolar i tio fucking omgångar, eftersom de nog var världens tyngsta, genom stan (jättekul verkligen, ni fattar att jag var munter va?) 

Som ett brev på posten trampar jag givetvis snett och min fot (där ledbandet redan är slött som en använd kondom) böjer sig helt fel och jag börjar störtgråta. Mitt på gatan, på en trave med stolar satt jag lipandes och började desperat försöka knyta upp de tighta skorna. Jag satt där ett bra tag och min gråt över smärtan i foten övergick till gråt över hur pissigt vårt samhälle är. Inte en enda själ tog sig tid och ge mig en klapp på axeln eller fråga hur det egentligen stod till. Vad hände med civilkurage? Hjärtat på rätt ställe? Nån jävla medkänsla för andra människor? 

Nej, vi i Sverige ska bara sköta oss själva, inte behöva bry oss om någon annan. Utåt sätt är vi så jävla sympatiska och omtänksamma. Men i praktiken - hm - när en gråtandes flicka vill ha hjälp med tre stycken stolar över vägen, tillämpas det då? NEJ! Jag är upprörd (plus att min fossing fortfarande pulserar). Fan med. 

Du & Jag i trafiken - den naturliga väckarklockan

Vad håller på att hända med mig??

Klockan är 07.00, klockan ringer inte, jag är ledig och VAKEN!!

Skulle i princip kunna ligga och sova hela dagen lång om det inte vore för dessa jävla vägmärken, datumparkeringar och vänstersvängar som sätter griller i huvudet och gör det omöjligt att sova!!

Låt lidandet vara över snart (med positivt resultat då förstås) peppa peppa peppa!!, annars vet jag någon som inte kommer vara så trevlig . . .

NU FRUKOST - min kropp skriker efter kaffe!!

WOW . .

Spana in detta alltså!!

Har ni sett några mer gräddiga gräddbakelser? (jag talar givetvis om frisyrerna och kläderna, tro ingenting annat!)

Skulle lätt kunna bära vilken som av dessa tre på kommande glöggpartyn, julfester och nyårfirande!

Synd bara att man saknar tiden, löshåret och spagettiarmarna för att leva upp till orginalen! :S

Som min goda BB hade sagt om saken; life sucks, sometimes!

Att lämna eller icke lämna ... det är frågan!

Jag har tänkt på en sak . . är det fel att lämna kvar sin Metro på bussen när man kliver av?

Eller borde den gyllene regeln, det man tar till sig (äter man upp är ju den korrekta följden) men i detta fallet, tar man med sig gälla?

Jag är lite kluven där ..

Förvisso bespar du busschaufförens redan alltför utsatta nerver om du artigt stoppar ner den i väskan igen men å andra sidan uppskattar iallafall jag när man kliver på och finner en lite halvtummad och läst Metro på sin plats! Lite av en paradox helt enkelt!

För övrigt tycker jag majoriteten av busschaufförerna här i staden är ena riktigta tjurskallar! Kostar det på så mycket att besvara ett leende eller att välkomna de fåtal som trafikerar 8:ans buss? Tror knappast det!!

Så skärpning, ta en pepparkaka och var glada så ska jag lika gladeligen plocka med mig min metro, nynnandes " En busschaufför ...."!

(Kanske inte den allra mest brighta blogginlägget som skrivits men ibland finns bara inte inspirationen!)

Herr/fru äckel

Jag har en person i min närhet som ALLTID luktar riktigt illa. Svett och gammal gubbe på nått skumt och äckligt sätt. Nu på senare tid har det blivit näst intill olidligt och snacket har börjat gå i umgängeskretsarna. Hur gör man - säger man till? Smugglar man ner en deo i personens ficka eller låter man det vara? Jävligt knixigt!

Dränka mina sorger

Utan BH, inte bytt trosor, sovmysbyxorna, en militärtröja från way back in time, ett smörpaket på huvudet, finnig nuna, groggiga ögon, illaluktande armhålor, håriga ben, vax i öronen, äcklig anderdräkt, extra stor potatisnäsa, degig mage, beläggning på tungan... Ni hajar poängen? Tur som fan att jag är singel. I morgon är en ny dag. Nu ska jag dränka mina sorger.

En snabb vomering innan läggning?

Jag äter Michells kl. 04.30 utan att ens varit ute? Är det smart när man vet att man är bjuden på hotellfrukost morgonen därpå och sedan ska på kalas med tårta och hela faderullan vid lunchtid? Funderar på att framkalla en liten vomering - hur gör man? Brukar ni göra det? Är det friskt? Ni kanske kör på laxeringsmedel? Eller tillhör skaran - antingen tränar som en dåre eller föredrar självsvält... Eller ni kanske är feta som grisar? Det kommer jag i alla fall vara om jag fortsätter med denna kosthållning. Nöf, nöf, bered plats i svinstian! 

Är jag en jul-facist?

Min briljanta BB (är detta ett uttryck vi numera kommer slänga oss med?) kunde inte summerat julens helvete på ett bättre sätt! Ett litet missförstånd har dock skett som jag med stor iver nu vill utreda

Jag älskar inte julen!

Jag hatar den inte heller men om jag tvingas se det svart eller vitt så väljer jag att vara grå! För tjusningen med julen handlar ju om att den skall ske på ditt sätt! Utan krusiduller, förljugna miner och för stora uppoffringar!

Jag köper budskapet om att julen är glädjens högtid bla bla bla. men varför kan man bara inte acceptera att glädjen har olika skepnader? Eller att den iallafall kan uppnås på många olika sätt!

Alla vill inte ha en Karl Larsson jul med cozy faktor upp till öronen liksom många nog hellre valt snaran framför att behöva tillbringa mer än 2min hemma hos Fanny och Alexander.

Men är man då en jul-facist för att man föredrar en kompromiss framför hela paketet? Mitt svar blir självklart nej!

Jag föredrar det abstrakta med julen, dofterna, smakerna, stämningen och känslorna framför tonvis av paket, släktintriger, mat till ett helt kompani och lågkvalitativ tv. Det är saker jag klarar mig utan!

Men att se den första snön falla, att få knäppa åt pjäxorna och snöra på sig skridskorna så att blodcirkulationen stannar, att få njuta av brännhet kakao mot tungspetsen, det är julkänsla för mig och saker som jag inte klarat mig utan!

Så våga gå emot idealet, erkänn att du gillar Lucia bättre än julafton, att Karl-Bertil Johnson förvisso är en tillrättalagd tråkmåns men bra så mycket mer underhållande än den där tramsiga fågeln, att vinglögg smakar skit och att den verkliga orsaken till att det är tomt i pepparkaksburken inte är små tomtar och troll utan du!

Kommer någon att hata dig?

Jag tror knappast det!

Som Gustav Svensson sa; Julafton är den enda dagen på året som man verkligen kan lita på hur den kommer att bli!

Jag påstår att han ljuger . .

En direkt replik till föregående skribent

Aaaah, det enda som är bra med julen är att man är ledig. Kan inte tänka på så mycket annat faktiskt. 

Man äter så man känner sig asfet (mat som man egentligen inte ens gillar), man tvingas träffa och umgås med släkten (tredje världskriget - eeeh - ja!), man förväntas lägga en mindre förmögenhet på klappar. Alla paket ska vara perfekta, fint inlagna och sådär finurligt skräddarsydda för gåvans mottagare. Man ska vara så jävla kläm-check och trevlig, gó och glad. Egentligen vill jag bara spy. En annan grej är den här ofattbara hysterin kring allt vad julen är. Karusellen sätter igång alldeles för tidigt, folk sätter upp stjärnor och bakar lussekatter... Att man den 22 november förätit sig på skumtomtar och är dödstrött på smaken av julmust är ju förjäkligt! Nääää. Sen får man bara julklappar man inte vill ha och man är givetvis alldeles för väluppfostrad för att be om bytestvittot... Man låtsas att julen handlar om att ge till andra "det finaste är att ge bort något som uppskattas" - hell no! Det finaste enligt mig är att FÅ nått man själv uppskattar. Det enda positiva med julen är att man är ledig. Vad min kära BB (BloggBundis) hintar att julen ger henne känner jag inte igen. Jag fryser bara arslet av mig.

Att man kan känna sig barnsligt exalterad över och drömma sig bort till - jag citerar - "skitåkning, isande sjöar, snöänglar och varm choklad" är faktiskt lite kul. Älskade BB - jag ska härmed upplysa min personliga ståndpunkt... 

Skidåkning - du skadar dina knän, får frostskador och blir ledsen när du relativt snabbt upptäcker att skidskolläraren inte bara hånglar med dig utan även fem andra brudar... Isande sjöar - vad exakt är kul med det? Snöänglar - du får urinvägsinfektion och den varma chokladens laktos gör sig gasig i magen. Och hur bra är det när man ska förföra en skidskollärare liksom?

Snowflakes

Tänk vad några sånna här små kyliga saker kan förändra en människas sinnesstämning!

Jag känner mig glad och barnsligt exalterad, drömmer mig bort, till skidåkning och isade sjöar, snöänglar och varm choklad . .

Nej no нет ei !! . .

Inte för allt smör i Småland att jag hade sålt mig till den här pervo-gubben.

Vad är det med äldre män (läs gubbar!) och yngre kvinnor?

Unga ska hålla sig till unga och gamla till gamla, sådeså!

Lisa Persdotter - you go girl

Hade jag sugit av en besiktningsman för att få körkortet i min hand? 

Hade jag gift mig med en 32 år äldre man för att bli rik? 

Svaret är ja!

Manlig dumhet

"kvinnor ska ha ändor som man kan parkera cykeln i och som man kan ställa ölen på"

Hur fan tänkte han?

Middag för två - ensam!

Jag vet inte om det bara är tragiskt eller rent av lite tillfredställande att som den självständiga singelkvinnan jag just nu är, få chansen att tillbringa en fredagskväll, helt på tu man hand med mig själv!?

För att lassa upp resterna av gårdagens lasagne på tallriken (som gott och väl hade räckt att mätta två fullvuxna magar), unna sig ett glas rött med motiveringen ” det är ju ändå fredag . . !!” och i brist på både ork och batterier till fjärrkontrollen landa framför de numera lyckliga singelmorsorna i ”Ensam mamma söker” skapade faktiskt inte en sådan fruktansvärda ångest som jag väntat!

Visst, i 9 av 10 fall så suger det att vara ensam och visst fan är det så mycket roligare att vara med någon än utan men just ikväll, för ovanlighetens skull, så kändes det helt okej.

Missförstå mig rätt, jag gillar att vara ensam IBLAND och jag kan, till skillnad från många andra också hantera att vara det.
För tro det eller ej men det är faktiskt en konst att vara ensam, utan att för den sakens skull känna sig ensam!

Där satt jag alltså, fri att äta med händerna om jag så ville, såg fördelen i att kunna fylla på glaset både en och två gånger utan att få blickar som signalerade AA-varning och kunde utan minsta protest invitera vem jag ville från TVs underbara värld in till mitt vardagsrum.

Gjorde jag det då?

Svar: Nej!

Kände jag mig ensam?

Svar: Ja!

För hur underbart det än må vara att spendera lite egen tid så håller det inte i längden. Ensamheten är inte vacker gott folk! Den suger!

Kom ihåg det!

Ett utvik - vilken början

Efter mycket research hur man på det mest effektiva och uppseendeväckande sätt skapar sig en karriär beslöt jag mig för att det nog skulle passa med ett litet utvik. Sagt och gjort. Kallsipperna är på (oftare än ibland nu för tiden - tvätta, vad är det?) och jag måste uppriktigt sagt erkänna att jag älska´at. Blev ni rädda nu? Viktigt att poängtera är att jag endast är en del, 50 fina procent av Mycket Mera. Min kära bloggkompanjon kommer presentera sig själv inom kort. Undra vad hon ska hitta på för att matcha mitt fabulösa första intryck. Jag satte ribban högt.  

Välkommen till vår blogg - inga kruseduller - här är vi. Take it or leave it.