Jag ska hämta stolar på Baggium (det mobbade gymnasiet i Karlskrona som ingen vet existerar - men som har stans trevligaste personal) och roar mig glatt med att bära trettio tunga stolar i tio fucking omgångar, eftersom de nog var världens tyngsta, genom stan (jättekul verkligen, ni fattar att jag var munter va?)
Som ett brev på posten trampar jag givetvis snett och min fot (där ledbandet redan är slött som en använd kondom) böjer sig helt fel och jag börjar störtgråta. Mitt på gatan, på en trave med stolar satt jag lipandes och började desperat försöka knyta upp de tighta skorna. Jag satt där ett bra tag och min gråt över smärtan i foten övergick till gråt över hur pissigt vårt samhälle är. Inte en enda själ tog sig tid och ge mig en klapp på axeln eller fråga hur det egentligen stod till. Vad hände med civilkurage? Hjärtat på rätt ställe? Nån jävla medkänsla för andra människor?
Nej, vi i Sverige ska bara sköta oss själva, inte behöva bry oss om någon annan. Utåt sätt är vi så jävla sympatiska och omtänksamma. Men i praktiken - hm - när en gråtandes flicka vill ha hjälp med tre stycken stolar över vägen, tillämpas det då? NEJ! Jag är upprörd (plus att min fossing fortfarande pulserar). Fan med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar