Jag befinner mig i en period just nu då väldigt många förväntar sig saker av och från mig. Det hela är självförvållat och valt av fri vilja men därmed sänks inte prestationen. Snarare spräcker den mätaren och kraven från dig själv skjuter i höjden.
Känns detta igen?
Att samtidigt omge sig med människor som hela tiden presterar 100% på vad som till synes verkar vara allting skapar heller inte den där "positiva stressen" som får en att vilja ta i ännu mer och kämpa ännu hårdare. Den får en att ifrågasätta sina egna resultat, att höja ribban ännu mer och att värdera sitt eget arbete (som egentligen är helt okej) till uruselt. Man får prestationskrav helt enkelt, orimliga sånna.
Varför gör man då detta? Varför stannar man inte bara upp, säger åt sig själv att skita i dem och köra sitt eget race?
Jag vet inte. Det är svårt att släcka den eld som brinner och när kravribban redan ligger högt är det bara ett fåtal som har modet att sänka den.
Jag försöker! Jag försöker hela tiden vara nöjd med vad jag presterar och åstadkommer men någonstans tror jag ändå att man är lite prestationsskadad! För visst vill man prestera och vara perfekt. Frågan är bara, till vilket pris?
Så kanske det är dags att sänka kraven en smula, att sluta jämföra sig med andra än en själv och verkligen acceptera det faktum att vi alla är olika.
Vi borde sträva efter att vara unika framför perfekta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar